🐦Great Cormorant

Storskarv (Phalacrocorax carbo), ålkråka, ålakråka, ålekråka, havstjäder eller kormoran är en fågel inom familjen skarvar. Skarvarnas närmsta släktingar utgörs av fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar. Storskarven förekommer på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika och förekommer både vid kusten och i inlandet. Den delas upp i en mängd underarter, däribland P. c. sinensis som ibland kallas mellanskarv. Vissa populationer av storskarv, främst de nordligaste är flyttfåglar, andra populationer drar sig bara undan is och hårt väder medan vissa är stannfåglar. Storskarven är en stor, ganska långhalsad fågel som i adult dräkt är svartglänsande. Den har en rak näbb och vid näbbroten en liten fjäderlös hakpåse. Storskarven delar ett antal karaktäristiska drag med andra arter inom familjen. Bland annat är dess fjäderdräkt inte helt vattenavstötande vilket underlättar när den dyker och den är en utmärkt simmare som kan stanna under vatten långa stunder för att födosöka. För att torka sätter den sig med utbredda vingar och stödjer kroppen på den styva stjärten. Storskarven lever både vid salt, bräckt och sött vatten. Den lever till största delen av fisk men tar även kräftdjur, groddjur, blötdjur och fågelungar. Den födosöker främst utmed botten, oftast i grundare vatten. Storskarven häckar oftast i kolonier, inte sällan tillsammans med andra fågelarter. Boet byggs av tång och pinnar och placeras på branta klippavsatser eller i träd. Den lägger i genomsnitt 4– 5 ägg per år och ruvning och uppfödning sköts gemensamt av föräldrarna. Skarvarnas spillning består till stor del av frätande ammoniak, vilket gör det svårt för växtligheten i närheten av skarvkolonin att klara sig. Skarvkolonier tar därför ofta helt över små öar vilket lokalt kan få stora konsekvenser. Dessa öar utmärks av döda träd och brist på annan växtlighet. Om skarvarna försvinner omvandlas ammoniaken till nitrat vilket fungerar som gödsel och ön återfår snabbt sin växtlighet. Storskarv har ett mycket stort utbredningsområde och IUCN uppskattar att den globala populationen förmodligen ökar. På vissa platser har den varit en illa ansedd fågel eftersom den ansetts vara ett skadedjur, vara en konkurrent om fisken, förstöra öar och fiskeredskap, och ha ett obehagligt utseende. Studier har dock visat att arten har liten effekt på fiskbestånd och minskade fiskpopulationer har inte har kunnat observeras där storskarvar nyetablerat sig. Det råder dock inte konsensus kring fågelns påverkan på fiskbestånd. Arten har på flera platser systematiskt förföljts och exempelvis utrotades den från Sverige i slutet av 1800-talet. Arten har återhämtat sig och under senare delen av 1990-talet ökade skarvpopulationen i Sverige och Danmark mycket snabbt, men denna utveckling har nu stannat av.

Text: Wikipedia, CC BY-SA 4.0.